Kanske snart inte så grön grön längre

Fick för ett tag sedan veta att jag kommer att vara Miljöpartiet i Stockholms stads valberednings förslag till ny ordförande för organisationen (förhoppningsvis blir vi äntligen två ordförande som i sann grön anda får dela på ansvaret och bördan – det är bara en stadgeändring ifrån sanning).

Det känns otroligt hedrande. Det känns skräckinjagande och förtjusande roligt på samma gång. Det är så otroligt mycket spännande på gång. Vi har alla dessa fantastiska människor i vårt lag.

Samtidigt vill jag så mycket att det nästan blir för mycket. Vi gröna har så otroligt mycket potential. Vi förstår att makt är ett tveeggat svärd. Vi vet att politiken inte bara ska användas till att lösa dagens problem, utan kanske framförallt morgondagens. Men vi vet också att vi aldrig kommer orka hela vägen om vi inte har roligt på vägen.

Jag vill att Miljöpartiet i Stockholms stad ska vara stigfinnare och uppfinnare i demokratins förtecken. Vi ska aldrig nöja oss med ”vi har alltid gjort så här” eller ”de andra gör så här” utan alltid leta efter mötesplatser och beslutsformer där allas aktiva deltagande står i fokus.

Tillbaka till de fantastiska människorna. Utan er hade jag aldrig vågat ge mig in på det här. Men det är ju inte så svårt att jobba hårt när man jobbar tillsammans.

Årsmötet är om en knapp vecka, den 28 februari.