youtubeteater

Inspirerad av gårdagens youtuberesa till teaterns förlovade land (eller i alla fall filmatiserad teater) så klickade jag mig igår sent runt bland massor av spännande klipp. Upptäckte till min förtjusning att Euguene Ionescus fantastiska pjäs Rhinocerus (jag är urusel på svenska titlar på pjäser men jag antar att den heter Noshörningen eller motsvarande) även finns som film. Utifrån vad jag kan se av trailern så visar den kanske i och för sig framförallt på att teater ofta är väldigt svårt att återskapa på filmduk. Det som vi kan tro på när det visas på scen, blir lätt töntigt (ok då, mycket töntigt, men jag har alldeles för fina minnen av pjäsen för att låta ens det dämpa min entusiasm) när det är kameran snarare än ögat som fångar. Hursomhelst kan jag i högsta grad rekommendera pjäsen om den dyker upp på en scen nära dig – dess tema om konformitet, grupptryck och anpassning är ständigt aktuellt. Det är komedi på högsta allvar.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att dela med mig av ett klipp från en uppsättning av Samuel Becketts ”I väntat på Godot”. Det är en pjäs som jag inte nog kan rekommendera en läsning av. Det är så lätt att underbara textrader annars försvinner i mängden. Text som fortfarande kan skära rakt in i hjärtat på sakernas tillstånd.

Estragon – We lost our rights?

Vladimir – We got rid of them.

Minus kan bli plus

I dagens samhälle är lösningen på problem allt som oftast att lägga till något, när resultatet i själva verket hade blivit intressantare av att något togs bort. Exempelvis blir den tecknade serien om katten Gustaf betydligt bättre utan just katten Gustaf…

Stop and Shake

Någonstans under mina teaterstudier blev jag som så många andra väldigt tagen av rikedomen som William Shakespeare lämnade efter sig. Jag ägnade oräkneliga timmar med att försöka förstå olika pjäser och scener och ibland undrar jag om jag ens kom nära. Det är helt enkelt oändligt komplext att på riktigt förstå något som är ett språk och flera hundra år borta. Jag läste teaterhistoria för att få mer kött på benen. Jag satt med min Oxford Dictionary i famnen varthän jag gick (vilket tillsammans med en upplaga av Shakespeares samlade verk blir ett hyfsat tungt bagage). Jag satt med mina vänner och diskuterade innebörder i timtal i sträck. Vi lärde oss till och med att rimma improviserat på jambisk pentameter…

Parallellt med min förtjusning kring Shakespeare växte en allt större fascination för absurd teater fram. Ionescu och Beckett blev snabbt husgudar. Här låg storheten inte så mycket i orden som i mellanrummen, och i de många gånger brillianta iakttagelserna. Ur en skådespelares synvinkel var det också otroligt intressant att förhålla sig till pjäser där det inte alls är säkert att det blir bättre av att du som skådespelare förstår texten. Det kan till och med vara så att du då förstör möjligheten för åskådaren att upptäcka.

Sen upptäckte jag Tom Stoppard, och i synnerhet hans pjäs ”Rosencrantz and Guildenstern are dead”. Han kombinerar i den på ett helt underbart sätt en sidohandling till Shakespeares ”Hamlet” med existenstiell och absurd teater i klass med Becketts ”I väntan på Godot”. För mig var det helt enkelt det bästa av två världar. Teater i världsklass helt enkelt.

Allt ovan har jag egentligen bara skrivit för att få anledning att bädda in filmklippet nedan (som jag hittade på LouiseP:s blogg). Det är från filmatiseringen av Stoppards ovannämnda pjäs. När jag ser den får jag en brinnande lust att lägga ned mina övriga fritidsaktiviteter och istället återgå till amatörteaterns förlovade landskap…

Per 24

En av mina mer tveksamma kvaliteter är att jag har svårt att släppa en kul idé förrän jag fått se lite mer av den. När vi nu fick beskedet att Per tagit sig in på plats 24 på ep-listan så gick mina associationer genast till serien 24 (dock skiljer sig Jack Bauers och Pers metoder åt på de flesta sätt). Det kommer bli en spännande långkörare innan vi når finalen. Det kommer med all säkerhet bli uppföljande serier. Folk kommer gilla det skarpt. Sist men inte minst, siffran 24 räknas ju i serien hela tiden nedåt, inte helt olikt hur det kommer gå för Per när väljarna går till valurnorna.

Nu vill jag ha valrörelse!

Idag presenterades då till slut resultatet av medlemsomröstningen till de grönas ep-vallista. Dagen kunde inte börjat bättre då båda mina utomlistliga kryss (se tidigare postningar på bloggen) tagit sig in på listan, Per på 24 och Christian på 26 plats.

Nu kör vi!

Fler på samma tema: Anders Wallner,  Johdan, Maria Ferm

Att simma i sociala medier, del 1

Det är väl tveksamt om den sociala webben gjort våra liv enklare, men i min mening har de i alla fall gjort de tråkiga stunderna roligare och nätverken möjligare att upprätthålla. Det sagt så blir det snabbt lite mycket att hålla reda på, särskilt om man som jag helst vill vara med överallt hela tiden. Därför har jag länge gått och drömt om det där programmet som löser allt det där åt mig på ett smidigt och intuitivt sätt. Först trodde jag att webbläsaren Flock kunde vara det programmet, men valde till slut bort den eftersom Firefox helt enkelt är en betydligt bättre webbläsare och jag hade svårt att bortse från det. Dessutom tar de sociala medierna upp en hel del skärmyta när du använder Flock, vilket för mig kändes som fel sätt att angripa problemet på.

Lösningen (eller i alla fall ett steg närmare) har nu istället kommit i det lilla smidiga programmet Digsby som kort kan beskrivas som en chattklient på steroider. Samtidigt som jag får tillgång till diverse chattmöjligheter (som googles chatt, facebookchatten, msn, icq etc.) är Digby också inloggad på Facebook och Twitter (där jag till och med kan ha fler konton aktiva samtidigt). Som bonus håller den koll på nätverk som jag annars inte använder så mycket men ändå tänker kan vara smidiga så småningom (läs: Linkedin).