Humor är svårt. #blogg100

Det här tycker jag är hysteriskt roligt. Det verkar som att ganska få håller med mig.

Checka in på en diktaturambassad #blogg100

När jag började på Amnesty var det i rollen som projektledare för Mobiliseringsprojektet – ett projekt som bland annat syftade till att ta fram nya sätt att aktivera människor i Amnesty och de frågor organisationen arbetar med. En av frukterna av det arbetet var Ambassadorienteringen (som ännu är i sin första fas och kommer utvecklas vidare). Funktionen togs fram i samarbete med favoritbyrån Earth People som det verklien är en fröjd att jobba kreativt med.

Vad handlar det då om? Traditionellt har aktivism i form av manifestationer/demonstrationer varit knutna till såväl tid och rum i bemärkelsen att du har behövt ta dig till en viss plats på en viss tid för att delta. Digitala namninsamlingen/upprop har i sin tur varit i väldigt hög utsträckning befriade från så väl tids- som rumsdimension. Det har haft fördelen av att många personer lätt kan delta. Nackdelen är att engagemanget av många ses som mindre värt (vilket är värt sin egen debatt) då egeninsatsen i form av tid är väldigt låg.

Varje metod har sin plats, och Amnesty kommer fortsätta använda både traditionella manifestationer och digitala namninsamlingar. Samtidigt vill vi prova nya sätt kombinerar styrkorna i de tidigare sätten.

Ett sådant sätt är det vi kallar Ambassadorientering. Kortfattat så är den en funktion på vår mobilsajt (som i grunden är lite av en verkstad för kampanjverktyg ”på språng” snarare än en fullvärdig sajt) där vi gör det möjligt för den som vill att delta i virtuella demonstrationer utanför fyra olika ambassader. På själva sidan ser du också avståndet till de fyra ambassaderna och kan också få fram en karta för att lättare hitta.

Ambassadorientering

Skillnaden mot många andra digitala aktioner är att de som vill vara med måste ta sig fysiskt till ambassaden ifråga för att delta – dock inte på någon särskild dag eller tidpunkt. Helt enkelt en aktion som är oberoende av tid (i alla fall i bemärkelsen att det går att vara med hela den här våren), men inte av rum.

Det går att se det mesta även via ”vanlig” dator men sidan upplevs bäst via en smartphone eller platta. Resultatet hittills är kanske inte revolutionerande med digitala mått mätt, men om man betänker att det i själva verket framförallt är en fysisk handling som krävs så mångdubblades  antalet personer som demonstrerade utanför de olika ambassaderna jämfört med om vi enbart hade kört det vanliga ”fredag klockan 15 till 16”.

Värvet är den nya flugan, men är Flugan det nya Värvet? #blogg100

Som storkonsument av podcasts sedan ganska många år är det en märklig känsla att se hur allt fler nu börjar prata om podden som det nya svarta. Vem kunde tro att amatörradion skulle få en hipp revival? Vad är det då som är grejen? För mig är det dels tillgången till ett nischat utbud, och dels att innehållet står i fokus snarare än formen (vi är väldigt långt från reklamradions format). Det sagt så flyter podcastlyssnandet ihop rätt mycket med lyssnande på public service-radio. P3 Spel, P3 Browser och P3 Dokumentär blandas med Värvet, Writing Excuses och nu senast Flugan utan att jag tänker särskilt mycket på skillnaden i produktion. Innehållets förmåga att fängsla mig får avgöra.

Vad är då mina bästa poddtips? Finns egentligen massor men landar här och nu i dessa fyra (fråga mig en annan dag så ser det säkert lite annorlunda ut).

Värvet – Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör Kristoffer Triumf till en så lysande intervjuare, men exceptionellt bra blir det nästa varje gång. Gästerna är oftast väldigt namnkunniga personer som man tror sig ha koll på, men bilden jag lämnar avsnittet med är alltid ordentligt annorlunda.

Writing Excuses – En podcast om skrivande – ”Fifteen minutes long because you’re in a hurry, and we’re not that smart.” Fyra programledare (alla etablerade författare inom fantasty/scifi/alternativ historia/serier) som vid det här laget är ordentligt samkörda gör en motiverande och framförallt underhållande podd om skrivandets vedermödor.

Flugan – Svårt att efter ett avsnitt säga hur bra denna podden kommer att bli, men samtalet mellan ena programledaren Jack Werner och forskaren Elza Dunkels är värt inträdet bara det.

The Instance – En podd om onlinespelet World of Warcraft. Det är flera år sedan jag spelade spelet, men jag kan fortfarande lyssna på podden ibland. Varför? För att den är otroligt välgjord (vilket gäller för i princip alla poddarna inom The Frogpants Network). Roligt, samkört och med stor känsla för formatets styrkor.

Ge mig gärna dina tips i kommentarsfältet!

Vad skulle du ta med dig? #blogg100

Med tanke på att jag jobbar på Amnesty så kommer det kanske inte som en chock att jag tycker mycket som organisationen gör är bra. En sak jag dock ofta saknar i det kommunikativa är känsla av ”det här kunde varit jag”. Det är i och för sig förståeligt för det finns fällor att falla i där det bara bli smetigt, men i alla fall lite mer känsla på bekostnad av tunga fakta vore trevligt.

Det finns dock lysande undantag. En Amnestykampanj som jag verkligen tycker lyckas med detta är Sendsocks.org som med den enkla frågan ”What would you take?” i alla fall fick mig att tänka till (även om jag också såg att det bland kommentarerna till klippet fanns rätt olika åsikter om huruvida det är en bra kampanj eller inte). Det skadar förstås inte heller att videon är väldigt välproducerad.

För den som vill ta del av fler kampanjer från ideella sektorn kan jag för övrigt rekommendera Kristoffer Talltorps blogg Opinionsbildning.se.

Topp tre saker som jag är orimligt dålig på. #blogg100

Det finns några saker jag tycker jag borde kunna vid det här laget, men där det verkligen inte är fallet. Här är topp tre.

1. Knyta knutar. Jag kan med nöd och näppe knyta skorna. Med viss framgång improvisera. Men preciserar du din knop är det inte snöret jag lyckas slå knut på.

2. Gå på halt underlag. Det kvittar om jag har bäst skor inom en radie på 100 meter, det är ändå jag som skulle få rollen som Bambi.

3. Tolka captchas. ”Vi vill se om du är människa.” Jaha, hur kränkande är inte det efter 5-10 misslyckade försök? Känner större hopp om att lära mig memorera QR-koder.

Stabil inkorg #blogg100

Det kryllar ju med mer eller mindre smarta verktyg för att få bättre koll på sin inkorg men för mig har ett stuckit ut som helt outstanding. Sanebox kostar iofs några kronor men har det halvår jag använt tjänsten varit värt varenda krona. För egen del har jag kopplat in tjänsten i mina två Gmail-konton (jobb och privat) men ett ganska stort antal e-postleverantörer stöds.

Så vad är grejen? Huvudsakligen är Sanebox en galet smart sorterare av din e-post. Redan från början är den bra på att veta vad som ska vara kvar i inkorgen och vad som kan sorteras in för senare läsning. Efter ett tags användande blir den bara bättre och bättre. Lägg sedan till möjlighet att säga ”det här mejlet vill jag ha tillbaka i inkorgen på fredag” (eller helt valfri tidsrymd), och det otroligt tillfredsställande funktionen SaneBlackhole (en mapp där du lägger mejl från avsändare du aldrig vill höra av igen).

Try it!

Med läsningen som gisslan. #Blogg100

Sedan ett år eller så är jag anmäld till tjänsten Booked. Kort och gott erbjuder de förlag en möjlighet att nå ut till läsare som garanterat kommer att säga något om böckerna i sociala media. De som läser får böckerna till kostnaden av minst två postningar (är det dyrt, gratis eller billigt?).

Hittills har jag fått 3 böcker via Booked – en fjärde är på väg. Böckerna har hittills inte varit sådana att jag hade läst dem om det inte vore för att de kom via den här kanalen, men det är också lite av charmen. Att utmana sig själv att läsa saker som ligger utanför den vanliga läsboxen.

Hittills har jag valt att kommentera böckerna enbart på Facebook och Twitter, Den här gången tänkte jag låta en av kommentarerna bli ett inlägg här på bloggen. Så se fram emot tankar kring boken Blodsmagi som ska finnas i min brevlåda om några dagar.

Huvudanledningen till att jag inte bloggar #blogg100

Självkritik. Denna märkliga bane till att publicera egen längre text. Det är svårt att riktigt greppa hur det lätt det kan vara att publicera text i ett sammanhang och hur svårt i ett annat. Som kommunikatör på Amnesty är ju utgående text en central del av min vardag. Ändå låser det sig nästan alltid när jag ska publicera egna (särskilt längre) blogginlägg. Är det verkligen tillräckligt bra? Känns inte detta lite trivialt?

Korta stunder kan jag lura mig själv med format. Bokrecensioner kanske? Eller att peppa och lyfta bra människor. Flera inlägg staplas på hög, men det tar ändå tvärstopp vid första försök att lämna det mallade. Det mallade i sin tur är för tråkigt för att hålla i längden.

Därför känns #blogg100 så intressant. Jag kommer aldrig klara att hålla på så länge utan att variera mig, och för att göra det måste jag nog attackera min självkritik.

Rekapitulation av Poesi? #blogg100

Nu när jag ska blogga i 100 dagar kändes det på något sätt lämpligt att se vad jag egentligen skrivit här på bloggen tidigare, i mina försök att hitta ”min” vinkel på formatet/kanalen. Det som fastnade vid (den rätt snabbt gjorda) genomläsningen var inläggen i kategorin ”Poesi?”. Jag har till och från i mitt liv skrivit poesi. För att jag älskar ord. Tydliga ord. Kanske ännu mer otydliga ord. Ord där jag får säga något till läsaren. Ord som betyder något annat för läsaren än för mig. Vissa dagar tror jag mig till och med vara ganska bra på det. Andra dag drunknar jag i känslan av att vara överpretentiös. Hur som helst är det en del i att vara jag.

Mest av allt förvånas jag ändå av att orden inte riktigt känns som mina. Att när dikten väl finns blir det sin egen. Ett tillstånd jag inte känner igen från andra typer av texter jag skriver. Det fascinerar mig.

solidarritet

Tanken var att dela. Dela lika. I lika delar.

Darrar på rösten.

Lite lika liknar kanske lika liksom?

Tungan rätt i mun.

Somliga solidariserar som solen, långt borta.

Grimas.

Frihet för få, de där du vet. De som vet.

Leende.

Fan fixar festen. Fort, fasligt, finlurligt.

Eftertanke. Efter.

Komatecken

samhälleliga komatecken

apostrof katastrof
talande mellanslag binder streck vid sin rygg

frågetecken frågetecken
vem har varit stygg

situationens tecken talar tyst
sanningen lämnas åter okysst
allt blott en parentes
punkterad

#blogg100

Under devisen ”jag är en skräp bloggare och kommer vara det för alltid om jag inte gör det här” har jag alltså bestämt mig för att anta Fredrik Wass utmaning #blogg100. Så från imorgon och framåt ska det alltså bli (minst) ett inlägg om dagen här på denna annars så ödsliga plats. Inte för att det nödvändigtvis blir särskilt läsvärt, men för att jag ska kunna se mina barnbarn i ögonen (obs. skämt).