Nu har det gått några dagar sedan jag blev vald till ordförande för Miljöpartiet i Stockholms stad och jag vill nog bara mest av allt säga tack. Tack för allt stöd från alla möjliga och omöjliga håll, tack till de som ville välja mig, tack för att så många vill vara med mig på den här resan. Vi gröna i Stockholm är på frammarsch på mer än ett sätt, och det kommer utan någon som helst tvekan att bli en väldigt spännande tid framöver.
Vår partikultur är annorlunda, vilket vi i partipolitiska kretsar ibland hånas för. I min mening är det något av det vi ska vara mest stolta över. Att uppfattas som annorlunda i den grå massa av bristfällig demokrati som svenskt partiväsende allt som oftast består av kan inte vara något annan än en komplimang. Visst gör vi det lite väl komplicerat ibland, men det är för att vi ständigt försöker, ständigt söker. Ska vi fortsätta vara ett parti som tar demokrati på allvar måste vi fortsätta våga misslyckas. Det glädjer mig oerhört att det modet ofta återfinns hos oss gröna (se bara på medlemsomröstningen om EU-utträdeskravet och den beslutande omröstningen om EP-vallistan).
Inte sällan hör jag nya medlemmar – unga som gamla, och med väldigt olika utgångspunkter i övrigt – som säger att “jag gick med i Miljöpartiet för att jag tror att jag då får möjlighet att påverka” (exempelvis Peter Sunde idag). Hur coolt är inte det? När andra partier letar efter supporters blir vi uppsökta av medlemmar som vill och tror att de kan påverka. Det är svårt att då inte känna en enorm glädje över att få vara en del av den gröna rörelsen.
Så tack, och nu kör vi!
